Våra reportage - läs några exempel:

• Estlands Amazonas

• Lågor som tänder liv

Ur Sveriges Natur nr 2007-4.  Text: Anna Froster  Bild: Marcus Elmerstad

Barr och mossa knastrar under fötterna, och det råder eldningsförbud i hela landet. Men vid Storkolåsen några mil öster om Sollefteå står Skogsstyrelsen med bensindunkar, redo att tända på 75 hektar skog.

– Det är rena vansinnet! säger en kvinna som är ute och går med sin Golden retriever. Ingen får ens grilla en korv, och just nu ska de bränna upp hela skogen!

– Jo, nog är det lite vansinnigt, ler Tommy Westman som är skogsvårdsförman på Skogsstyrelsen i Ånge. Det är ju det att vi försöker efterlikna en naturlig skogsbrand, fortsätter han, och då är det just i torrt och soligt väder som det ska brinna.

Tommy berättar om hur blixtnedslag har antänt skogen med jämna mellanrum sedan urminnes tider och att det är en viktig del i barrskogarnas ekosystem. När timmerindustrin gjorde skogen värdefull i mitten av 1800-talet blev det plötsligt viktigt att släcka bränder mer effektivt.

– Idag kan man säga att vi har utrotat branden, med snabba utryckningar och skogsbilvägar som gör det svårare för den att spridas.

Längre hinner han inte. Det är dags att tända. Med en plastsnitsel kontrollerar Tommy vindriktningen en sista gång. Han vill inte använda ordet nervös, men han säger att vinden är nyckfull kring berg, och om den skulle vända så kan det bli problem. Med en kanna fylld av tändvätska lägger han en sträng av eld längs marken. Det knastrar som en lägereld, och lågorna håller sig i knähöjd. Långsamt kryper de över blåbärsriset, och växer sig omärkligt större. När elden når fram till en liten torrgran går förvandlingen mycket snabbt från hemtrevligt knaster till ett explosivt sprakande. Tommy och de andra två som tänder har lagt ut flera fronter, och elden börjar få eget liv. Den slickar sig längs tallstammarna men får inget fäste. Tallen med sin höga krona och tjocka bark är anpassad för att klara skogsbränder, medan granen brinner som ett tomtebloss. Utan brand överlever inte tallen i längden, eftersom granen växer upp och konkurrerar ut den på de flesta marker. Många av tallarna här är över trehundra år och har överlevt flera tidigare bränder, men de står inte helt oberörda. Med en smäll kommer ett regn av tallfrön. Hettan får kottarna att öppna sig.

Även människorna börjar känna av värmen. Den kommer långsamt, men plötsligt när huden kommer åt kläderna är de glödheta. Den lilla cirkeln av åskådare backar, men ingen kan dölja sin förtjusning när elden växer.

– Alla har vi en pyroman inom oss. säger Tommy.

– Jovisst, men förr låste vi in pyromanerna, säger hans kollega Kurt Fagerholm, nu utbildar vi dem!

Alla har hjälmar med nedfällbara hörselkåpor. När branden kommer igång på allvar kan dånet bli öronbedövande. Redan nu måste man småskrika till varandra, och inte förrän helikoptern är alldeles nära hörs smattret tätt över trädtopparna. Med en jättelik säck i ett rep under sig tar den 850 liter vatten åt gången från en sjö i närheten, och tömmer över begränsningslinjerna. Människorna på marken kastar sig åt sidorna, men hinner inte helt undan en dusch.

Helikoptern kan dock inte stoppa alla gnistor, som sprätter iväg långt in i skogen på andra sidan brandgatan. Med stora vattensprutor på ryggen står Simon Olsson och David Arvidsson som gnistvakter inne i den täta granskogen som inte ska brinna. De kisar genom röken för att se hur elden rör sig därutanför.

– Nu du, nu blir det klös i gammeltorrakan!

De känner området väl, eftersom det är deras jaktmarker.

– Här blir bra älgbete sen, med rallarros och lövsly. Och bra sikt blir det.

Men de är inte bara intresserade av det som går att jaga.

– Nej, det som ska bli riktigt spännande är ju att se de andra arterna som kommer. Svedjenäva, brandnäva, tretåig hackspett, dyster barkskinnbagge, och de där kapuschongbaggarna.

Artnamnen uttalas som en formel på ett främmande språk, men David och Simon vet vad de talar om. De har läst om de brandberoende arterna, som är anpassade till återkommande bränder och som nu har svårt att klara sig. Det är brandnävan, vars frön kan ligga i jorden och vänta i över hundra år på en brand. När den tillsist kommer, och fröna hettas upp över sextio grader så aktiveras de och blommorna kommer upp året efter branden. Sedan är det den sotsvarta praktbaggen, som kan känna lukten av brandrök på flera mils avstånd. När det fortfarande pyr i myrstackarna sätter sig praktbaggarna vid dem, och bara där kan de möta sina artfränder och para sig i värmen.

– Det vore ju otroligt om man fick se en såndär bagge, säger David, och berättar att de ska stanna kvar här och låta myrstackarna glöda så länge de vill. Det kan vara i veckor. Ofta vattenfyller man dem efter en bränning, eftersom det inte finns nog med folk som kan hålla vakt, men då försvinner också de sotsvarta praktbaggarnas mötesplatser.

Nu börjar röken rulla in mellan träden på allvar, tjock och gulvit, och svidande i halsen. Den för in samtalet på klimatförändringar, och om det egentligen är vettigt att frigöra tonvis med koldioxid på det här sättet.

Simon gnuggar sig i ögonen och funderar ett ögonblick.

– Njo, det är klart, säger han, men det är ju på andra områden det har gått snett, det är där det måste rättas till. Branden är ju ett naturligt skeende som har rätt att finnas till likaväl som vi har rätt att finnas.

En pump brummar på avstånd och helikoptern fortsätter att smattra fram och tillbaka. Längs raka kanter går upphuggna, plöjda brandgator. "Naturligt skeende" är inte de första ord som kommer upp i huvudet. Där branden har dragit förbi liknar det snarare ett svart, pyrande Isengård.

Eldfronten har vandrat vidare längs sluttningen, men den rör sig inte fortare än att det går att sitta och fika utanför brandgatan och följa dess framfart. Markägaren Johan Hedberg sitter omgiven av vänner, familj, lättöl och ballerinakex och ser sin skog brinna.

– Den här skogen har funnits i släkten sen slutet av 1800-talet, berättar Johan, som äger 4000 hektar skog och försörjer sig på att bruka den. Ändå tycker han inte att det känns svårt att se träden brinna.

– Nej, det har aldrig känts så bra som nu. Då är det jobbigare att se hur landskapet utarmas av skogsbruk! Jag är ju ute och hugger och röjer hela dagarna, och förändrar skogen väldigt radikalt, så det känns jätteskönt att få färändra något på ett positivt sätt.

Johans intresse för brand väcktes redan 1987 på ett brandfält vid Oskarshamn, men det var senare, på en resa längs Pecorafloden i Ryssland som han fick insåg vilken grundläggande roll elden har spelat i barrskogen.

-Där nånstans, när jag fick se ett helt urskogslandskap som var format av brand, började jag fatta att det inte bara är några få arter det handlar om, utan tallarna och hela systemet. Sen tog det ett tag för idéerna att mogna i skallen.

År 2000 anslöt han sig till miljömärkningssystemet FSC, som har som krav att skogsägaren ska avsätta minst fem procent av sin mark för naturvårdsändamål. Eftersom den skog som Johan äger var hårt brukad så bestämde han att bränna för att få ett fint område att spara.

Då och då avbryts hans berättelse av sonen Ola.

– Jag trodde det skulle brinna ännu mer i träden, pappa.

– Ja, men det är tur vet du, att det mest brinner i riset på marken, för vi vill ju att tallarna ska överleva.

– Titta där, pappa!

En gran som flammar upp som ett jättelikt tomtebloss. Granen med sina låga grenar kan göra branden mycket explosiv, och sprida elden upp till talltopparna. För att undvika toppbrand har Johan huggit bort en stor del av granen i förväg.

– Men träden mår inte så bra av röken, eller hur, frågar Ola.

– Nej, många av dem kommer nog att kvävas, men vi hoppas att de flesta gammeltallarna blir kvar.

– Säg till helikoptern att ställa sig över den här tallen och bomba, den måste överleva! Ola pekar på en grov tall, med vridna grenar i kronan.

Tallen har redan ett brandljud, ett spår av en tidigare brand. Den är minst tvåhundrafemtio år och har nog redan klarat de fem bränder som har härjat här sedan slutet av 1700-talet, enligt Johan.

– Det hörs ju på namnet att Storkolåsen är ett område där det har brunnit mycket.

– Nu blåser det åt ditt håll, Elisabeth! hojtar Johan glatt.

Elisabeth Serdin är också med och delar på kexpaketet, och hon äger skogen som gränsar mot Johans.

– Nej, där får det vara stopp, säger hon bestämt. Hon tycker att det ska bli väldigt intressant att se vad som händer med brandfältet, men hennes egen skog ska inte brinna.

Det är mycket ovanligt att privata skogsägare gör som Johan, eftersom det kräver ett stort engagemang och ofta också en ekonomisk uppoffring. Skogsstyrelsen kommer att stå för 70 procent av bränningskostnaden, och sedan skriver de ett naturvårdsavtal som ger Johan ersättning för att han avstår från att bruka området.

Den största arealen som bränns i Sverige står de stora skogsbolagen för idag, genom att de är anslutna till FSC där bränning är ett krav för den som äger över 5000 hektar. Dock finns ingenting skrivet om hur mycket skog som ska lämnas före branden, så framför allt handlar det om hyggesbränningar. För många av de brandberoende arterna räcker inte det, eftersom det är just den brända veden de behöver. Under de senaste åren har därför många länsstyrelser börjat använda branden för att sköta sina naturreservat. Som regel tänder man på skogen utan några föregående ingrepp, men i Västernorrland köpte länsstyrelsen i år in ett område där man avverkade hälften av träden före branden.

– Det kan nog uppfattas som lite kontroversiellt att länsstyrelsen köper skog och avverkar, säger Thomas Rydqvist, som ansvarade för branden.

– Men vi gjorde det för att kunna återskapa en mer ursprunglig skog, säger han och förklarar att det idag står ungefär fyra gånger så många träd i det här området som för hundrafemtio år sedan.

Det är en tallhed som naturligt brann mycket ofta, med 30-40-årsintervaller, vilket gjorde skogen gles. De grova träden som överlevde bränderna fick utrymme att växa sig ännu grövre. För varje brand producerade de mer kåda, och blev härdiga och senvuxna. Det är sådana träd som fortfarande står kvar i dagens skogar som gammeltallar och torrakor, men sedan elden upphörde att forma landskapet skapas mycket få nya, och allt blir mer tätt och klenvuxet.

Avverkningen görs bara en gång, och sedan är det meningen att området ska brännas ungefär vart fyrtionde år för att behålla sin karaktär.

– Det är bara att hoppas att kommande generationer förstår det här, säger Thomas, att skogen är född till brand.

Solen står lågt nu, och över brandfältet på Storkolåsen ligger en stor stillhet. David och Simon sitter på varsin stubbe och begrundar förödelsen. Då och då flammar en torraka upp. En bit bort faller en tall som har fått rötterna avbrända, men annars är det tyst. En svart, kolnande, pyrande tystnad. Tunna rökpelare stiger upp ur stubbarna, och hela luften skimrar i olika nyanser av grått och svartgrått. Här och där ligger delar av en avbränd vattenslang. Det är inget som skulle passa in på en John Bauer-målning. Om det passar in någonstans så vore det i en ödesmättad slutscen av en science fictionfilm. Ändå är det nu det börjar. Rökflugor svärmar i diset och tallarna ser ut över sina återtagna marker. De sotsvarta praktbaggarna kan vara på väg, och någonstans nere i jorden har kanske brandnävans frön vaknat.