Våra porträtt - se några exempel:

• Vargbeskyddaren

• Rätt virke för ospårat

Ur Sveriges Natur nr 2010-1.  Text: Anna Froster  Bild: Marcus Elmerstad

Utan brådska på breda skidor - så färdas skidmakare Bo Östergren. Han har rotat djupt bland gamla sätt att göra skidor, för att välja sin egen väg genom ospårade skogar och uppleva naturen inpå huden.

Bo Östergren kliver i sina långa skidor och är på väg. Snön är meterdjup och de småtallar som når upp över ytan får tunga lass att bära. Till och med hermelinernas tassar lämnar stora gropar efter sig. Det är just här som Bosses hemlighet blir tydlig, de breda skidorna med långa spetsar glider fram där de flesta moderna skidor skulle ha sjunkit rakt igenom.

– Jag brukar säga att skidans storhetstid var före industrialismen, åtminstone för lössnöskidor. Sen blev det mer standardiserat, de långa och bra skidorna försvann.

Det låter aningen bakåtsträvande men för Bosse handlar det om ett sätt att förhålla sig till naturen, som är mer aktuellt än någonsin.

– Man kan gå på upptäcktsfärd på ett annat sätt. Kommer det ett djurspår så följer man det. Åker man på smala skidor i längdspår så tänker man lätt "Asch" och fortsätter rakt fram.

Som ung var Bosse en riktig plastskidsentusiast.

– Det kan ju också vara en skönhetsupplevelse förstås, att sträcka ut i preparerade spår. Men när jag började med bredare träskidor så blev det liksom en dimension till.

Därhemma står fortfarande ett par gamla plastskidor kvar, berättar han, till riktigt isiga vårdagar när det kan vara bra med stålkanter.

Vi har kommit upp på Dálvvadisberget, alldeles utanför Jokkmokk. Bosse stannar och klappar med sina stora lädervantar.

– Jag försöker låta som yxljud, då brukar lavskrikorna komma.

Och efter mindre än en minut sitter de där och småpratar, de skäggiga gammelskogsfåglarna. Väntande på sin del av matsäcken. På ett golv av breda grenar bygger Bosse en eldstad mitt i snön.

– Elden är ju väldigt viktig i sammanhanget. För att sätta sig ner och njuta av situationen. Jag är sällan ute för att ta mig från punkt A till punkt B så snabbt som möjligt, då blir det ju bara jobbigt.

Lågorna sprakar till i nävern. Han kastar en bit smörgås åt lavskrikorna och talar vidare om naturkontakt, upplevelse och sammanhang.

– Jag tror det är viktigt att man får uppleva naturen inpå bara skinnet. Låta sig bli berörd. Annars blir det väldigt abstrakt att tala om naturskydd. Som när Naturskyddsföreningen och skogsbolagen hamnar i konflikt om en skog? de pratar förbi varandra om fakta och rödlistade arter, för det är inte det som det handlar om egentligen.

Snön vinner till sist över elden. Vägen ner går som ett sus, ett jämnt sus eftersom de långa skidspetsarna möter knölar och ojämnheter mjukt. Bosse väntar i slutet av backen med ett rödkindat leende.

– Jag är barnsligt förtjust i nerförsbackar!

Hemma i skidverkstan luktar det tjära och nyslipat trä. Här ligger ljusa, obehandlade skidor, så släta att det är omöjligt att inte dra fingrarna längs med dem. På väggen hänger en gigantisk skida, åtminstone dubbelt så bred som en vanlig och gjord efter den 5 000-åriga Kalvträskskidan som hittades i en myr, berättar Bosse. För att återfinna gammal skidmakarkonst har han sökt djupt i böcker och på museer. Med synpunkter och råd från gamla renskötare i Jokkmokk började han prova sig fram för 20 år sedan.

Det var under ett år på Sjöviks folkhögskola som idén föddes, att sluta som maskinreparatör och starta eget i en helt egen bransch. Numera lever han heltid på skidorna även om det inte är särskilt lönsamt. Ett par tar omkring nio timmar att göra och därutöver blir det mycket kringjobb, som att åka runt på småsågar och leta efter virke som passar. Det blir knappt 100 par på ett år och han säljer dem för max 3 700 kronor.

– Det är ju idiotiskt om man ser det ekonomiskt men jag är nöjd med livet som det är. Jag har inget behov av stora utsvävningar eller resor, när jag är här så längtar jag ingen annanstans.

Ur bakfickan sticker det upp en väl ihoptejpad mobil. Bosse jobbar från halv åtta på morgonen, ofta till åtta på kvällen. Men för det mesta blir det en och en halv timmes skidtur mitt på dagen.

– Det värderar jag mycket, att jag äger min egen tid.

Just nu jobbar han med tre par parallellt.

– De här ska till en gammal renskötare här i Jokkmokk, de här är till Cecilia som har startat ett turistföretag här i närheten och de här är till en norrman som jag träffade på marknaden.

Skidorna ska anpassas efter hur stora personer de ska bära och hur de ska användas. Han visslar lite frånvarande när han väljer bland plankorna. Det får inte vara några kvisthål. Varje skida består av sju tunna trästycken som limmas ihop, som i sin tur är limmade i förväg. Den lätta granen blandas med den spänstiga björken. Med en svart liten dosa mäter Bosse att allt trä har samma fukthalt. Sen får de ligga några timmar i olika limformar beroende på hur branta spetsarna ska vara.

– Nej, nu tar vi lite kaffe och lugnar ner oss. Säger han och drar handen långsamt över huvudet.

I vardagsrummet hänger flera par gamla skidor på väggarna och bokhyllan domineras av skidåkning, natur och ekofilosofi. Köksklockan verkar ticka med ovanligt långa sekunder.

– Om man bidrar lite till att folk kommer ut och rör sig och upplever naturen så känns det bra. När man själv har varit med om något fint så vill man ju dela det, annars blir det meningslöst.

Kaffekoppen blir hängande halvvägs till munnen.

– Det kan ju låta fånigt kanske, att det ska spela nån roll vad man har för skidor på fötterna. Man får inte bli fundamentalist, det viktigaste är ju att vara ute ? Men det är en annan känsla med trä. Det blir en vacker helhet och ännu roligare att komma ut på nå vis.

Tallarna står i givakt och snön yr som en tunn rök längs vägen när Bosse kör över polcirkeln en mil söderut till Yngve Ryd, en gammal vän som har tänkt mycket på skidåkning. Sedan 15 år arbetar Yngve Ryd med boken Att färdas, som bygger på intervjuer med gamla renskötare.

– Det är inte seriöst att ha en tidsplan, säger han med djup och allvarlig stämma.

Två tänkta kapitel i boken har redan blivit till egna böcker: Eld och Snö

Yngve ger sig ut på Gustav Vasa-manér med bara en enda grov stav som han håller i båda händerna.

– Det är mer kraftbesparande att åka med en stav. Nu för tiden marknadsför de skidor och stavgång med att man gör av med så mycket energi som möjligt. Då förstår man ju att det är inget att ha om man ska uträtta saker.

Han sänker sina mörka ögonbryn så att de nästan stöter i glasögonen. Den renskötare han har intervjuat allra mest, Johan Rassa, växte upp med bara en skidstav. Han föddes 1921 och verkar vara bland de sista som använder den tekniken. Med undantag för Yngve som övar för att hålla den levande.

– Nu ska ni få se på ett riktigt lappkast!

Så kliver han ur skidorna och vänder på dem för hand.

– Så här har de visat mig. Det där med att hoppa runt tror jag är en efterkonstruktion. Med långa skidor i djup snö blir det hemskt svårt.

Vid en öppen kallkälla syns spår av både räv och ren som har gått ner för att dricka. Yngve och Bosse förundras tillsammans över att friluftsindustrin ännu inte har kommit på någon pryl som behövs för att titta på spår.

– Det är kanske därför man inte läser så mycket om spårning, menar Yngve.

Båda nickar bestämt innan han har avslutat meningen. På myren nedanför får de posera för en bild.

– Fossilerna ställer upp sig, konstaterar Bosse med ett skratt.

Vinden tar i och det är dags att återvända in till kökssoffan. Ett ensamt värmeljus speglar sig i fönstren som börjar bli mörkblå. Yngve och Bosse är inte helt ense om vilket antal stavar som är bäst men de är helt eniga om att den som rör sig för fort riskerar att missa många naturupplevelser.

– Det är samma som med fjällvandring. Ju mindre och saktare man går, desto mer ser man. Långa kafferaster är viktigt, om det nu är djur och natur man vill uppleva. Men de flesta har ju i kroppen nu för tiden att vad än man gör så ska det gå fort, säger Yngve.

Han lägger in mer ved och sätter på en panna kokkaffe till. Det finns mycket kvar att säga. Om naturens egenvärde, snöns olika skepnader och vilken böjning på skidspetsar som egentligen är den optimala.

Oroväckande smala skidor

Redan 1934 uppmärksammades skidornas oroväckande krympande. Följande stycke är hämtat ur Skid-och friluftfrämjandets årsskrift:

Det förefaller mig dock som om utvecklingen gått väl så skarpt i det hårt tillpackade och avslipade tävlingsspåret, på fjällviddernas och senvinterns mera fast packade snölager; som om man glömt, att skidan i främsta rummet är ett redskap, som bör bära upp en man även i den lösa och djupa snön i våra vidsträckta skogsområden, vilken årstid som helst.

Skidan har nämligen i en för en gammal skogslöpare oroväckande grad krympt samman, synnerligast på längden, och den skidlöpningsteknik, som är en nödvändig förutsättning för en god och obehindrad framfart på ett löst, djupt och ospårat snölager, skjutes av idrotten nästan helt åt sidan.